Hela alpbyn var byggd av gruvbolaget och ända fram till 1978 kretsade allt kring gruvdriften... Den österrikiska järnmalmen fick på slutet av 70-talet konkurrens av Brasiliens öppna dagbrott och billiga arbetskraft och lades ner. Alla var kommunister och inbitna kulturkatoliker - en egentlig omöjlig kombination rent ideologiskt men som verkar har funkat i flera europeiska länders arbetarklasser som Polen, Italien och Österrike... Bland enkla outbildade människor funkar det mesta i märkliga kombinationer - stark gudsfruktan, skrock och socialism...
Familjerna i Knappenberg bodde i tvåvåningsarbetarlängor som låg i suteräng i bergssluttningen i långa rader uppdelat i två områden; Altsiedlung och Neusiedlung. Det fanns ett postkontor, tobaksaffär, slakteri, bagare, några små livsmedelsbutiker, folkskola, festsal, curlingbana, tennis och fotbollsplan och naturligtvis två krogar; Gasthaus Giermaier och Gasthof Steller... Alla österrikiska byar hade en egen, även om det bara fanns fem familjer i byn. Gösser - det österrikiska ölet var lika heligt som vigvattnet och rökelsen ;).
Vår länga hade åtta lägenheter och beboddes av sju familjer; familjerna Messner, Höfferer, Kaplaner, Amritzer, Sonnberger, Graschitz och Berger... Min pappa hade gått i skolan och varit vän och slagits med alla pojkar och varit kär i alla familjernas flickor under sin uppväxt på 50-talet... Pappa var full av efterkrigshistorier från ett fattigt och brutet Österrike. Historierna var oftast varma, sorgliga och roliga... I längan mitt emot vår bodde bl.a. familjerna Durnbacher och Speckbauer, också de nära vänner till familjen. På den lilla öppna platsen framför vår länga fanns en gammal pumpbrunn med ett vackert drakhuvud som kran och en övergiven gammal affär med sönderslagna rutor... Bilar parkerades överallt eller rättare sagt trycktes in på den lilla platsen. Familjerna hjälptes åt med allt från att såga och hugga ved till vintern, skotta snö och passa varandras barn... Gemenskapen var intensiv och vi hörde grannfamiljerna gräla, gråta och skratta genom tunna väggar och öppna fönster... Adressen Altsiedlung 128 var pappas barndomshem och mitt andra hem (eller första hem) under uppväxten och där har firats påsk, jul och nyår många gånger...
Min farmor Anna (född 1924) förlorade sin man Ewald i ett gruvras 1975. Hon var granatsplitterskadad från kriget och skakade alltid lätt på huvudet när hon satt still... Hon hade vuxit upp i total fattigdom, förlorade sin första man i kriget och blev ensam kvar med sin förstfödda dotter Heidi... Hon gifte sig med min farfar och förlorade de två första barnen med honom i gulsot... Min farmor (oma) Anna var värsta "korthajjen" och kunde alla regler och undantag och hon älskade att lära oss barn. Jag läste tidningen högt för henne vid frukost och hon hade en väldig skön humor och skrattade mycket... Jag har gråtit med henne många gånger som barn och hon försvarade alltid mig… Farmor hade en djup tro på Gud men talade aldrig om sin tro. Hon gjorde korstecken och hade djup respekt för präster och munkar.
Allt var fortfarande sönderbombat, Österrike var ockuperat och många svalt när pappa växte upp... Min farfar var nog egentligen psykiskt krigsskadad som alla överlevande män i den generationen. Farfar var en tuffing som slagits och överlevt 5 år i Hitlers armé och två år i fångläger... Han var sprängmästare i gruvan i många år, kvinnokarl och spelare. Alla säger att han hade en väldig humor och charm och ett stort blödande hjärta... Min pappa och Elvira överlevde barndomen och Österrike återuppbyggdes. Pappa rymde hemifrån som 13-åring och levde som luffare i Italien en tid som tonåring, han boxades och dömdes för mindre brott och satt i ungdomsfängelser/anstalter flera år på 60-talet...
Jag och pappa i Israel...
Jag älskade min pappa över allt annat på jorden som pojk och hans Österrike var mitt... Jag ville alltid bli som honom... Han jagade, fiskade och gillade proffsboxning - jag följde i hans fotspår...
Del 2.
Vi hörs!
