Kära Ulf och Birgitta!
Skriver från Sialkot, Pakistan. Skulle sammanfattat en rapport från en fantastisk festivalvecka idag men Anden driver mig att reagera. Idag gråter och sörjer jag...Ert nyliga besked om konvertering till och upptagande i den katolska kyrkan var ju vare sig en överraskning, förvåning eller blixt från klar himmel, för alla oss som älskar och följer er verksamhet sedan många år. Det rör mitt hjärta att ni så öppet berättar om era andliga upptäckter och er kärlek till Jesus i och genom den katolska kyrkan. Förstår det inte riktigt men känner ändå Andens ström genom mitt hjärta och änglars vingslag när ni uttrycker större förälskelse tIll Jesus.
Nu slipper alla undra, spekulera och fundera. Raka besked känns väldigt skönt för oss alla som faktiskt sett upp till er som frikyrkliga landsfäder under så många år. Tre frågor gnager dock i mitt bröst... Hjärtat blöder och jag måste i all kärlek få fråga;
1) Kan en apostel verkligen överge sina andliga barn och den apostoliska familj han fött fram?
Livet Ords rörelsen är ju er heliga kallelse, vilken ni födde till liv genom evangeliet (1 Kor 4:15) och alla de tusentals andliga barnen är ju själva sigillet på ert apostlaämbete (1Kor 9:2). Föräldrar överger inte sina barn och byter inte bara familj helt plötsligt. Det känns väldigt själviskt och märkligt.
2) Var den Martin Lutherska reformationen bara en splittring, ett misstag och ett uppror mot Rom?
Jag har alltid trott att den var en Guds väckelserörelse ur vilken alla de moderna missionsrörelserna växte fram. En väckelse rörelse ur vilken både baptist och pingströrelserna på sikt föddes, vilka fick vara med och påverka och välsigna hela världen. Den karismatiska förnyelsen i den katolska kyrkan kom ju inte inifrån utan från den Lutherska familjen. Jag har alltid trott att Gud kallade Martin Luther ut ur den katolska kyrkan för att det var helt nödvändigt för missionsbefallningens storslagna avslutning och fullbordan, vilket vi idag ser förverkligas över hela världen.
3) Är vi som väljer att bli kvar i den Lutherska familjen och frikyrkorörelserna per definition trångsynta sekterister och splittrare?
Vi som blir kvar i den lutherska familjens alla svenska frikyrkor med starka övertygelser om dess existensberättigande och nödvändighet, är undrande. Vi kan inte låta bli att känna oss anklagade och ifrågasatta
av att ni lämnar oss. Det blir oundvikligen och ofrånkomligen så, för att vi har så stort förtroende för er. Ni menar inget ont, det vet jag, men det gör ont. Ni lämnar oss och sänder oss signalen att vi egentligen borde göra det samma för att verkligen vara på spåret. Detta är en hjärtslitande splittring för svensk frikyrkorörelse som jag ser det. Själv är jag övertygad internationell pingstvän och ska ingenstans. Jag står på min post i mitt lilla sammanhang. Jag tror inte det är obetydligt för någon ledare att förbli trogen det sammanhang han/hon föddes och planterades i.
Frågorna är helt uppriktigt ställda. För mig är dessa frågor inte ställda med en kyrkopolitisk underton eller med retsamt och cyniskt hjärta. Gud är mitt vittne. Vem är jag att anklaga er? Jag känner mina egna brister för väl. Jag har alltid älskat er av hela mitt hjärta. Gud vet det. Min familj vet det. Jag gråter för att allt plötsligt blev så definitivt.
Ni har både intellektuell kapacitet och bildning nog att hugga mig i stycken - det vet jag också mer än väl. Ni kan skratta och förlöjliga mitt brev och kalla mig för okunnig pingstevangelist - den risken finns. Lika fullt står jag kvar här och sörjer.
Jag vet. Jag är 40 år och borde klara detta. Det gör jag också. Jag är övertygad och trygg om vad jag står och vart jag är på väg. Det handlar inte riktigt om det. Jag sörjer för att så starka andliga svenska föräldrar i den lutherska familjen, väljer något jag inte förstår. Får man känna sig ledsen, i alla fall några veckor? Hoppas det är okej att ställa några frågor?
I all kärlek,
Johannes Amritzer
Ledare, Mission SOS
