Himlen - slut destination eller början på livet? Ja med tanke på att livet här nere toppar och maxar nånstans mellan 80-120 år så måste nog himlen och evigheten klassas som början på det verkliga livet... Tror vi verkligen på vårt frälsningsbudskap om både himlen och en evighet med Gud? Ja, då är ju döden faktiskt bara en dörr helt precis i början på vår tidslinje. Skumt att det finns troende som både är rädda för och sörjer döden så mycket. Dödsångest är inte förenligt med sann kristen tro. Döden är faktiskt både spännande och kittlande för en genuin lärjunge till Jesus. Livet här nere är bara en nysning och ett blink i jämförelse med evigheten.
Ska bli skönt att få komma hem till Jesus en dag. Allt kommer bli så mycket bättre! En sorts sund dödslängtan är faktiskt också kristet och ger både perspektiv och rätt prioriteringar. Himlen- vilket hopp! Vi lever inte bara här och nu. Prylar, guld och silver är inte livet. Vi lever 100 % livsbejakande här nere naturligtvist, men lever också 200 % för det som kommer bli så mycket bättre - däruppe.
Hoppas du förstår mig. Jag är inte trött på livet eller deprimerad, utan faktiskt jättehungrig på livet både före och efter döden. Frid inför framtiden fyller oss i umgänget med Gud genom den helige Ande. Det finns inte plats för oro inför vare sig åldrande eller död i Jesu närhet. När vi passerar gränsen mellan de två dimensionerna och går från ett liv till ett bättre liv ja.., då dör vi. Vi uppstår direkt till nått mycket starkare och bättre!
En dag ska vi böja våra knän inför Honom. En dag ska vi få se Hans ansikte. En dag ska vi lyfta våra händer och tillbe Honom - bara Honom! Vi sjöng om Honom, bad till Honom och predikade Honom! Där och då får vi träffa Honom! Han som är vårt liv! Jesus! Jesus! Jesus!
Då får vi träffa de som gått före. Då får vi vila ut helt utan sorg, bekymmer eller tårar. Du död, var är din udd?!
Vi hörs!
