Har precis avslutat en fantastisk helg i vår trofasta partner-församling Fresh Start Church i norra Phoenix Arizona hos pastor Kim och Paul Owens. Ca 70 människor har bett en frälsningsbön och sååå många har blivit helade. Skador på ryggraden, njursmärtor, rygg- och nacksmärtor - alla botade av Jesus! Tack älskade Jesus!
Har precis läst den gamla klassikern "Aldrig mer ensam" av den puertoricanske gudsmannen Nicky Cruz (han från Korset och stiletten ni vet). Fantastisk bok som talade till mig personligen - ibland har jag en förmåga att fastna i saker som hänt, tycka synd om mig själv och dra mig undan.
Nicky Cruz förklarar hur ensamhet kan bli en destruktiv spiral och till slut ett fängelse, men han berättar också hur man kan bryta denna spiral. Här kommer en kort sammanfattning av boken:
Ensamhet kommer oftast från att man upplevt förkastelse, dvs blivit ratad och övergiven. Självklart gör detta ont, och man blir sårad och ledsen. Ibland lyckas man gå vidare men vissa gånger kan förkastelsen leda till självömkan - och den negativa spiralen sätts igång. Självömkan kan utvecklas till depression och när det blivit nattsvart är det svårt att vara positiv. En depressiv människas negativism stöter bort människor som vill hjälpa, och spiralen fortsätter. Den ensamme blir allt mer ensam i takt med att omgivningen ger upp och är till sist helt isolerad och övergiven. Detta gör i sin tur att känslan av förkastelse cementeras och blir permanent. Så går nu den ensamme runt runt på sitt fängelsets rastgård med hängande huvud. Fast. Isolerad. Ledsen. Övergiven. Ensam.
Ensamhet och isolering är fruktansvärt. Att tycka synd om sig själv är helt naturligt och självklart när man blivit övergiven, ratad och förkastad och är något människan faktiskt måste få göra. Bibeln säger tydligt att det finns tid för allt - även att gråta. Att gråta och vara ledsen är sunt efter stora besvikelser och livskriser. Men när man fastnar i självömkan leder det som började med att man en gång faktiskt var ett offer, till att man blir självdestruktiv och bunden.
När man ältar och ältar blir någon annans synd till sist din egen synd. Det var inte ditt fel, men blev ditt problem allteftersom du inte ville släppa orättvisan och gå vidare. Ofta är detta själva roten till ensamhet, isolering och uppgivenhet.
Men Nicky Cruz beskriver också att det finns ett sätt att bryta sig ut ur detta fängelse.
1) Bekänn självömkan som synd. Även om du är den som blivit orätt behandlad är självömkan bara destruktivt och nedbrytande för dig. Och det enda sättet att komma vidare och bli fri är att be Gud om förlåtelse för att du (och jag) ständigt tycker synd om oss själva. (1 Joh 1:7-9, Jak 5:16)
2) Förlåt dem som sårat dig och gjort dig illa en gång för alla. Förlåt för deras skull, men kanske allra mest för din egen skull. Du blir fri! (Matt 6:12)
3) Gör upp med egoism och självupptagenhet. Varje samtal måste inte handla om dig och dina problem. Försök inte dominera varje samtal utan lär dig att lyssna istället. Risken är annars att vänner inte orkar höra om dina problem, och istället börjar undvika dig. Att fokusera på andra, och lyssna på deras bekymmer istället, gör ofta våra egna problem lite mindre.
4) Blås inte upp och förstora alla livets utmaningar. Släpp och lev livet lite med en klackspark istället.
5) Gör upp med en bitter och kritisk ande en gång för alla. Den kritiska anden smittar nämligen alla relationer och förpestar för allt och alla. Dessutom sprider den sig lätt, och människor runt omkring börjar också bli bittra och kritiska.
På detta sätt kan du istället få en positiv spiral. Din glädje kommer att återvända. Din positiva ande kommer att lysa upp din själ. Du kommer att tala väl och se andra igen. Livets ljuvliga små enkelheter kommer på nytt att göra dig lycklig. Glada och skrattande människor förblir oftast inte ensamma så länge. De är magneter. Positivt föder mer positivt. Glädje föder glädje och livslång vänskap. (Fil 4:4, 1 Tess 5:18)
Läs gärna Nickys bok, den är väldigt självrannsakande och hoppfull. Jag kan varmt rekommendera den för alla som brottas med förkastelse,
Vi hörs!
